Stjärnors födelse: vad händer när en stjärna dör
Stjärnors födelse:
Fakta om stjärnor
MV Tiden en stjärna tillbringar på huvudserien beror framförallt på den mängd bränsle den har att förbränna och vilken hastighet den förbränner detta bränsle med - med andra ord på dess ursprungliga massa och dess luminositet. För solen uppskattas denna tid vara ungefär 10 miljarder år. Större stjärnor använder sitt bränsle mycket snabbt och är kortlivade, med astronomiska mått mätt. Små stjärnor, kallade röda dvärgar , å andra sidan förbrukar bränslet mycket långsamt, vilket kan få det att räcka i tiotals eller hundratals miljarder år. Vid slutet av deras liv blir de helt enkelt allt mer ljussvaga och övergår till sist till svarta dvärgar. Förutom massa kan även andelen grundämnen tyngre än helium spela en betydande roll i stjärnors utveckling. Inom astronomin betraktas alla ämnen tyngre än helium som " metalliska " och den kemiska koncentrationen av dessa ämnen kallas metallicitet. Denna metallicitet kan påverka hur lång tid det tar för en stjärna att förbränna sitt bränsle, kontrollera bildandet av magnetiska fält och ändra styrkan hos stjärnvinden.
Solen är en stjärna, men vad är en stjärna egentligen? När stjärnan bildades en gång i tiden ur ett moln av gas och stoft, en så kallad nebulosa, växte den i storlek till en punkt då den till sist antändes av sin egen gravitation. Från den tidpunkten smälter atomkärnor i gasbollens mitt samman och frigör energi i en process som kallas fusion. Vi säger i dagligt tal att den då brinner. En stjärna föds, lever och dör, precis som allt annat. Hur dess liv ser ut beror främst på dess massa. De kan vara gigantiska så kallade hyperjättar med en massa mer än gånger så stor som vår närmaste stjärna solen, eller små så kallade röda dvärgar där den minsta enskilda stjärnan som hittats bara är något större än Jupiter. Det finns minst miljarder stjärnor bara i vår galax Vintergatan. Av dessa tror forskare att ungefär sju procent är så kallade sollika stjärnor. De tror också och att mer än hälften av dem kan ha jordlika planeter. Det vill säga steniga planeter som har samma storlek som jorden och befinner sig på ett avstånd från sin stjärna som vi vet kan ge förutsättningar till liv.
En stjärnas livscykel
Densiteten är så låg att den nästan inte går att mäta. Detta moln kallas för nebulosa. Det packas tätare och tätare och till slut kommer trycket och värmen av all rörelse bli så hög att fusion startar. En stjärna är född. I en fusion slås atomer samman. I stjärnor slås väteatomer samman till helium. Heliumatomen väger mindre än väteatomerna. Den försvunna vikten har blivit mängder av energi. Nebulosor, rymdens stjärnfabriker, är väldigt stora. Om avståndet mellan solen och jorden motsvaras av 1 centimeter så är Orion-nebulosan över 8 kilometer i diameter. Levnad: Tumregeln är att ju större stjärna desto kortare livslängd. Så länge det finns väte kvar är allt frid och fröjd. Stjärnors död: Dödskampen är olika beroende på stjärnans storlek. När bränslet är helt slut exploderar de yttre lagret och bildar en planetarisk nebulosa. Det som är kvar krymper samman till en vit dvärg. Att stjärnan lyser, trots att bränslet är slut, beror på att det blir mycket varmt när stjärnan dras samman.
Vi säger i dagligt tal att den då brinner. När en stjärna "brinner ut" kan många saker hända. Det främsta är att de krafter som balanserar stjärnan hamnar i obalans och då är slutet oundvikligt. Massiva stjärnor förbränner enorma mängder kärnbränsle i sina kärnor. Detta genererar massor av energi vilket i sin tur gör allt mycket varmt. Värme genererar tryck, och det tryck som skapas av en stjärnas kärnförbränning hindrar också stjärnan från att kollapsa av sin egen vikt. En stjärna är i balans mellan två motsatta krafter. Stjärnans gravitation försöker pressa ihop stjärnan till en så liten och kompakt boll som möjligt. Men kärnbränslet som brinner i stjärnans kärna skapar ett starkt tryck utåt. Detta utåtriktade tryck motstår gravitationen så länge det finns bränsle kvar. När bränslet börjar ta slut kyls stjärnan också av. Detta gör att trycket sjunker och då får gravitationen fritt spel vilket leder till att den kollapsar, från ett ögonblick till ett annat.